Om Ulrika

Ulrika Barklund Larsson var en levnadsglad person i ordets rätta bemärkelse, och under åren som sjuk hann hon, förutom att uppleva många glada stunder, också göra en karriär som tog henne ända till en ambassadörspost i Bryssel. Hennes arbete förde henne till många spridda platser i världen, vilket också betydde behandling på många olika sjukhus. Ur detta föddes Ulrikas idé om en fond för att samla, sprida och öka erfarenheter och idéer om vård som hjälper den sjuka att leva sitt liv så som man önskar, trots sjukdom och behandlingar.

Arbetet var viktigt för Ulrika, men att få allt det praktiska att fungera – med både ett krävande arbete och att vara cancerpatient – var ibland en utmaning som nästan kunde ta större kraft än själva behandlingarna i sig. Ulrika startade därför tidigt en mycket givande diskussion med sin behandlande läkare och teamet kring henne om hur vården kan läggas upp för att bättre passa patienterna, inte bara passa sjukvården.

Tyvärr gick hennes sjukdom inte att bota. Ulrika gick bort, 44 år gammal, i november 2009. Under sina sista veckor såg hon stilenligt till två saker: 1. att en fond inrättas som ska verka för att bröstcancerpatienter får en sådan vård att de så långt möjligt kan fortsätta med sina ”vanliga” liv, och 2. att det på hennes begravning skulle spelas David Bowies låt  ”Heroes” ( we can (alla!) be heroes just for one day) och att det efter begravningen skulle följa en mingelstund (inte minnesstund) med champagne, snittar och en nära samvaro. Livet är ju till för att levas!